Nånstans vid Capers roströda sockor när jag stickat in mig ett hörn och inte hade annan stickning med mig gav jag mig på att göra hälökning och hälminskningar utanför hemmet. Då satt jag och lyssnade på föreläsningar eller paneldebatter i Västerås och behövde inte bidra till konversationen själv.

Nästa gång det var hälvändning publikt var på ett stickcafé här hemma i Östberga. Jag svor och läste högt ur mönstret för alla församlade tanter. speciellt när jag kom till “titta på vår film hur man gör”.

På stickcafé har man alltid en tant av den gamla stickskolan och en tant av den nya stickskolan. Om man inte råkar var just den tanten på den stickträffen kan man alltid få hjälp. Den här gången hade jag en en tant från den gamla skolan som kunde översätta vad jag försökte gör även om hon inte begrep varför jag skulle göra så. Hon kunde alltså utan att titta på min stickning bara med ledning av vad jag läste lista ut vad jag ville åstadkomma.

Därför var mönstret och nuvarande stickning med uti regnet för någon vecka sen för att jag skulle få lite hjälp och ledning. Tyvärr regnade det ganska rejält och jag hamnade bredvid fel tant. Hon begrep ingenting när jag halade fram mönstret och bad om hjälp. Jag hade inte förväntat mig att hon skulle begripa. Hon bestämde sig för att mönstret var felöversatt när hon genom att läsa lite på pappret fick fram att det var ett översatt mönster. Märkligt nog gjorde hon inte som hon brukar i alla andra sammanhang, det vill säga drog fram mobilen för att söka. Vi kan ju säga att det berodde på regnet men sanningen är väl att hon inte kan läsa stickmönster så bra på engelska. Ärligt talat så kan hon inte läsa stickmönster så bra på svenska heller.

Jag kom inte så långt som till hälvändningen där i regnet så jag var i slutänden hänvisad till mig själv och det att på egen hand lista ut hur man gör 2 vr am tills i bmb. vilket jag gjorde på bänken i bra dagsljus utanför vårt hus. Det är en viss trafik in och ut ur vår port så det är inte lika lugnt som på balkongen. Granntanten kom förbi och maken kom tillbaka från sin handling så jag var tvungen att upphör med stickningen för att prata och lägga den ifrån mig för att förflytta mig. Hittills har jag bara stickat allt i ett svep för att inte tappa bort mig. Nu upptäckte jag att det gick att lägga ifrån sig stickningen och komma tillbaka till vänderiet senare.

Igår var samma hälvänderi på stickcafé igen. Nu saknades både det skrivna mönstret och tanten som kan och den som inte kan så bra. Efter att kämpat med det ett par dar så satt faktiskt mönstret i huvudet man jag vill fortfarande ha en lite förenklad manöver där i slutet av det aviga varvet.

En av fruarna som var med undrade om jag stickat nått när vi satt där. Jag förstår henne för halva stickningen låg ju bordet med sitt nystan instoppat i stickningen medan jag satt och vände den andra fram och tillbaka.