Många av våra musicerade vänner ska ha spelning med sina band nu i november och december. Rasmus och jag hade tänkt och fira att det är 30 år sen vi träffades med att gå och lyssna på våra kompisar som spelar på vår gamla stamkrog på Kungsholmen. Sen kom det en försiktig förfrågan till Rasmus om han kunde tänka sig stå på scen med bandet och spela bas. Rasmus förklarade att han visserligen fuskar på bas men vi äger ingen (längre). Min morfars gick till de sälla jaktmarkerna i slutet på förra årtusendet. Rasmus pappas bas är återbördat till sin ägare. Nästa generations bas kanske finns i barnets ägo men det är oklart. Om han är som sin mor och mormor kanske den ligger på vinden. Nästa generation efter det använder sin bas. Han går i musikskola och tar lektioner så han behöver sin bas.
Förutom detta inhopp på bas så ska Rasmus spela med det egna bandet två gånger innan jul så det ganska mycket övande. Jag tänkte anlägga moteld. Jag har fortfarande utmaningen Luciasången i två b. Problemet är att jag har en hösthosta. Den håller sig på mattan så länge jag inte försöker göra några utsvävningar. Som att äta eller prata. Att i det läget spela blåsinstrument är en större utmaning än vanligt. Jag hinner bara tänka tanken att jag kanske får ge mig på det där andra instrumentet när det kommer inseglande i sovrummet med maken runt halsen. “Det är en bas” förklara han. Jaha säger jag.
När maken kliat färdig är det min tur. Jag börjar med att förklara för instrumentet att det är en gitarr. Hals, stämskruvar, sex strängar. Vilka toner är det? Efter genomgång av fyra av de sex strängarna har mina fingrar och öron fått nog. Samtidigt inser jag att jag faktiskt aldrig spelat på min gitarr utan bara spelat på min förra gitarr eller pappas egen orkestergitarr. De instrumenten bor inte heller hos oss längre. Gullet har gått till de sälla jaktmarkerna och pappas gitarr bor hos nästa generation.