I ett anfall av vuxenhet bestämmer jag mig för att köpa Limmo-designs adventskalender på syfestivalen. Det finns som vanligt massor av intressanta saker att titta på i montern. Rasmus lyfter på och beundrar en randig halsduk. Jag tittar inte så mycket på den för det är virkat och inte stickat. De visar sig vara ett misstag från min sida. Jag skulle ha kollat mycket noga på den.
Helgen efter är det comicon. Vi tittar på legoadventskalendrar men det fortfarande bara i början på november. Barnbarnets föräldrar försöker få barnen att avstå för de “öppnade ju inte så mycket förra året” Jag kan inte riktigt motivera mig att köp en till mig för garnkalendern var ganska dyr.
Två mässor, en kongress och en grannfika senare är jag golvad av en hostlovsförkylning. Den 25 november öppnar jag lådan med garnkalender och inser att jag ska virka den där radiga saken. Lådan innehåller 23 små härvor, en stor härva och en virkbeskrivning på en sjal. Jag har nu sex dagar på mig att lära mig virka.
Jag beklagar min nöd hos granntanterna på garnträffen vi har varje vecka. Det har jag inget för. “Alla kan väl virka” och “Kan man sticka kan man virka” är en del av kommentarerna jag får. Så jag klagar min nöd på nätet istället. Där får jag glada tillrop och uppmuntrade kommentarer. En kompis erbjuder sig att hjälpa mig att komma igång om jag dyker upp på en sammankomst som är inplanerad. Jag är som vanligt trippelbokad men tackar för erbjudandet.
Stärkt av mina kamrater sätter jag så igång. Jag vågar inte riktigt sätta virknålen i nått av de små fina garnknytena som finns i lådan för att lära mig utan letar hemma i lådorna. Jag hittar ett sorgligt rufsigt nystan av färgen guldfisk med kikhosta. Det får bli mitt övningsgarn. En vecka in i december har jag hunnit en lucka. Då börjar jag om. Jag gör en ny ruta av 10 gram guldfisk och nu är jag äntligen på gång.