Åker till det stora möbelvaruhuset med familjen. Ett barn behöver lite mer förvaringsutrymme, skrivbordsyta och uppgradering av sängutrustning inför kommande termin. Minst en i familjen har väldigt dålig lagerstatuskarma så det går som det brukar.
För att kunna köpa mjukare madrass så måste vi försöka simulera nuvarande sångstatus för att ha något att jämföra med. Detta borde inte vara så svårt men är omöjligt men vi gör så gott vi kan. Barnet upptäcker att det kan vara tröttsamt att prova sängar så vi tar en fikapaus.
Vid fikat upptäcker den person ( inte jag) som har koll på hur man handlar på ikea nuförtiden att vi nog har ett litet problem. Den förvaring med skrivbord som vi tänkt oss få hemkörd och uppburen tre trappor utan hiss verkar inte finnas i lager just nu. Ni vet den där hyllan som man väljer att ta med sig hem i bilen när man står på parkeringen utanför och inser att det är hylla eller familj som får följa med hem.
Nåja. En madrass ska vi i alla fall kunna hämta och få med oss tror vi i vår enfald. På vägen mot tagsjälvlagret provsitter barnen allt som finns, oavsett om det är meningen att man ska göra det eller inte. Just min familj har ett lite extrahinder på vägen i form av “slita Katarina från tygbitsavdelningen”.
In på själva lagret ska jag, för att det ska bli bäst för alla, helst inte följa med. Jag har inte körkort för kundvagn, min förmåga och läsa innantill på etiketter försvinner och jag kan inte lyfta något tyngre än ett garnnystan utan att mitt knä viker sig. Jag provar istället utemöbler och har det tvivelaktiga nöjet att njuta av andra barnfamiljer påväg mot kassorna. Ljudet är inte helt olikt ambulanser påväg i ilfart till akuten. Ljudet ligger precis inom de frekvenser som mina hörapparater tycker det är extra viktigt att förstärka. Våra barn slåss så fort de kommit in genom dörren, river allt i sin väg och pillar på allt men de tjuter inte på den frekvensen. Inte ens när det ena barnet försöker härma ett larm om inte avlarmad vara kommer han i närheten av denna utryckningsfrekvens och styrka. Den som låter i vårt sällskap är jag när jag med jämna mellanrum ryter åt barnen att låta bli saker eller varandra. Oftast det senare.
Naturligtvis finns inte madrassen heller. Vad vi egentligen har handlat som går lös på 5000 när inget att det vi skulle ha fanns är ett mysterium.