Damerna i stickgruppen: Ska du sticka en såndär vacker mössa till?
Jag: Nej, jag ska göra rätt den här gången.

Det börjar bli lite tjatigt nu. Jag har hållit på sen minst 2015 för att få till den där mössan.

Men låt oss börja från början. för ungefär 40 år sen stickade jag en mössa till mig.det vvar under värsta Stenmmarkshysterin occh alla skulle ha mönsterstickade mössor, JAg hade den där och använde den länge. sen fick en bekants bekant syn på den och ville ha e lika dan. Jag sa att jag hade mönstret nånstans och hen fick gärna låna det jag skulle bara leta reda på det. Person tyckte att det gick ju lika bra att låna mössa så skulle hens mamma sticka av den och så skulle jag få tillbaka den. Problemet var att jag aldrig fick tillbaka mössan.

Jag saknade min mössa och tanken fanns att sticka en ny men först var som sagt mönstret på drift, sen fick jag problem med mina axlar så jag kunde inte sticka. För 10 år sen var det stickvurm i samhället igen och jag hoppade på och gick en stickkurs för nybörjare tillsammans med en kompis som ville lära sig. Det var mycket nya termer och stickningen hade på 30 år utvecklas till en matrialsport. Till min glädje så upptäckte jag att takterna satt kvar. Ännu större glädje var att mina axlar höll för stickning. Det tog nog nåt år innan handlaget blev som det varit. De första åren var jag ganska mycket nybörjare och stickade mycket lösare.

Så smög den sig på den där tanken om att skulle sticka en ny mössa till mig. Jag hade ju sett mönstret genom åren så de borde ju finnas kvar. Med åren har jag också blivt känsligare mot saker som kliar så jag har tröstat mig med att jag i alla fall inte hade kunnat ha mössan längre för den var stickad i ull. Den här gången skulle den stickas i syntetgarn.

Porblemet var bara att jag inte alls hade mönstret. Det var försvunnet. Vi flyttade till vår nuvarande bostad och röjde ut mina föräldras hus utan att jag så en skymt av det. Så jag började leta efter ett ersättningssmönster. Numer fnns det väldigt sällan mönster på papper att köpa i affären men det finns en hel del på internet. Både att ladda ner gratis och att köpa. Problemet är att dessa ganska sällan är 1970-tals stuk. Men efter lite letande på diverse loppisar och på fyndhörnan i Lindesberg så hade jag tillräckligt med mönster för att åminstone återskapa neder delen av mössan.

Sommaren 2015 satt jag på det årets swecon och mönstertickade i det garn som skulle var helt utbytbart med det garn jag stickat ett otal bärmössor i. På så sätt skulle jag kunna jämföra om jag stickade hårdare eller lösare när jag stikade mönsterstickning jämfört med slätstickning. Ganska snart upptäckte jag att garnen inte alls var jämförbara. Mitt stickreultat i slätstickning blev inte alls lika i de båda garnen. men jag hade ju börjat så jag kunde ju lika gärna prova även mönsterstikningen för att se om jag kunde. Eftersom resultat var okänt så täntke jag att det gör väl inget om det inte blir bra och passar det inte på mig så passar det väl på någonannan

Lärdomen från det här vara. Tro inte att olika garn beter sig på samma sätt bara för att garnföretaget säger det. Lägg upp på dubbla stickor för att få en bra kant att sy ihop maska för maska på baksidan. Jag kan sticka mönsterstickning om än lite skakigt om jag får patcha mönstret lite så det inte blir får långa avstånd. Jag stickar nog mönsterstickning lite lösare än jag stickar slätstickning. Syntetgarn har inte samma lyster som ullgarn.

Nu hade jag ett pannband som nog var mer Björn Borg än Ingemar Stenmark. Dessutom var det för tjockt för att ha under cykelhjälmen som var min plan. Det glädjande var att det var ett passande hattmått. Det tråkiga var att jag inte vill sticka mössan i det garnet. så det var tillbaka till ritbordet.

I garnaffären med stickafé två gånger i veckan fanns garn och kunskap. Med någon idé om att jag i värsta fall skulle kunna fodra mössan satt jag igång att sticka i ett ullgarn. Det djur som den här gången fått släppa sin ull var alpackan som enligt uppgift sulle ha en mjukare ull än den svenska fåret. Garnaffären hade också två mössor uppstickade av innehavare som precis som jag är hårdstickare. Jag fick prova mössorna. Tillsammans kom vi fram till en vad som nog var ett lagom antal maskor. Jag började sticka den evighetslång innermössan och fortsatte att fundera över hur jag vile att mönstrpartiet skulle se ut. Bården på mönstert i hemslöjdsboken över mössa från Dalarna såg misstänkt likt 080808 och där föddes idén om en 08-mössa men mönster i form av tunnelbanevagn eller cykel. Cykelmönstret skulle ha väldigt långa melllanrum mellan så jag bestämde mig för att provsticka det på en vante istället för skarpt på en mössa så jag la mössan åt sidan.

Under mina letande efter mössmönster hade jag hittat ett älre vantmönster som jag ville prova. Mitt försök till extrapolering av vantmönstr resuterade ju i förstor och för stickiga vantar så jag var lite nyfiken på själva vantmöstret också. nytt garn och så vidare. Vante i sig är i minsta laget och möstersticknngen den här gången drog ihop sig. Tillbaka till ritbordet.

Jag konferarde med mina tanter på stickcafét men de verkade inte begripa mina problem eller min frågeställning. Svar som du kan väl sticka fram och tillbaka var liksom bara dumt när jag ville sticka på rundsticka för att slippa sticka mönsterstickning avig och komma ifrån problemet att jag sticka slätstickning väldigt olika hårt om jag stickar fram och tillbaka. Efter att utömt damerna på idér och utdömt damerna idér funderade jag på om det skulle gå att sticka varje cykel separata nystan i alla fall fast jag stickade runt och inte fram och tillbaka. så jag la upp en ny provsticking med tre cyklar. Det gick väl bra så länge jag bara hade en färg per cykel och inte la ifrån mig stickningen. Efter ett tag likande den mest färglad spagetti.

Lärdomar: Lita lagom mycket på andra. Oavsett om det är medstickare eller garnleverantörer med gratismönster på nätet. Det här med medstickare gäller föresten åt båda håll. Hon sa att hon var hårdstickare så jag tyckte att 80 maskor för en mössa lät lite i minsta laget men jag sa inget. Hon var nog ingen hårdstickar för det blev en mindre sovsäck istället för en mössa. Jag hade ju gått mer från hemslöjdsmönstret 180 till garnföretagets 130 men jag hade också gått upp i storlek på stickor. en annan lärdom var att det är svårt att sticka resårsticking 1 rät 1 avig när man är van att köra två räta två aviga. Mörklila garn är siktsvårt att se i men syns frtfarnde om jag gör fel på.

Jag hade nu en stickning där jag stickat innermössan och 08-bården men inte vågade fortätta förän jag visste om jag skule klara av att få en snygg stickning. Maken hade en ny svart halsduk. Efter försöket med att sticka i mörklila så insåg jag att en snäll resårstickning i svart var enkelt i jämförelse. Min halsduk från 1974 hade gett upp och jag frös om maken. Jag gör vissa avsteg ibland från mina principer. Jag stickar inte i svart, utom till maken. Jag stickar inte i mindre stickor än 3 till någonannan äm mig själv men jag kan gör ett undantag för Casper.

Plötsligt uppenbarade sig mönstret. Mönstret från sjuttiotalet satt i en pärm från samma decenium. Min första tanke var att helt enkelt sticka det möntret på mössan. Problemet var bara att jag hade redan börjat med bård och bottenfärgen jag hade var vit. Vita stjärnor på vit botten blir inte så bra. Vitt och gått eller vitt och ljusrosa gav inte tillräcklig konstrat. Olivgröna stjärnor på vit botten var bara konstigt och det vinröda garnet skar sig mot det lila. Men jag hade ju det blå garnet. Vem har sagt att man bara får ha en mössa. Jag skulle ju kunna sticka igenom mönstret i det blå garnet. Sticka precis som det står i mönstret. fast med den modifikation jag har ett svagt minne av att jag gjorde då för 40 år sen. Jag minskade mönstret med en sjärna för att få mössan i min storlek.

Sagt och gjort. Jag la upp 128 maskor och började sticka runt runt. När jag kommit ungefär sju av de tovl centimeter som är innermössa så upptäckte jag att nerkanten rullade sig. Det hade jag ju kunnat räkna ut efter alla bärmössor och kompenserat för som ajg gjorde på den lila innermössa men inte då. Här skulle stickas efter mönstret. Jag började lusläsa mönstre om något eventuellt avig varv men nej det står lägg upp och sticka slätstickning.

Efter sju av de tolv centimetrarna innermössa började kanten inte helt oväntat att rulla sig. JAg hade nog glömt det där med dubbla stickor i upplägget också. Men jag hade ju kommit en bit och jag tror inte det går att repa upp i det där garnet och börja om på nytt så jag tänkte att jag stickar klart den här mössan för att se hur stor eller liten den blir. En bärmössa är ju bara 18-20 cm i själva mössdelen. Jag glömde den delen att 128 är dubbelt så mycket som 64 så det tar en evighet att komma runt.

Eftersom det var ett tämligen misslycket projekt fick det följa med där man kanske inte fick ha med sig stickor och stickning. Det stod visserligen på hemsidan att stickor var ok på flyget men man kunde aldrig så noga veta. Det gick jätterbra att ha med den på flyget till Dublin via Helsingfors och Frankfurt. den var faktist en av de få saker som aldrig kom bort under resan. Det var lite surt där på hemvägen när flyget tappat bort fyra av våra tre väskor. Men stickningen var i säkert förvar hos mig hela tiden. Jag hade för säkerhet skull satt i min sämsta rundsticka om jag skulle bli tvungen att kasta den så större delen av mössan stickade jag med en kärvade rundsticka.

Hemma igen åkte den i byrålådan och jag forsatte med det eviga sockstickandet. Till barnbarnen som växer när man vänder ryggen till och på lång sikt med långa skaft till mig själv. Jag räknade med att sticka fötterna på mina sockor på kongressen som var på hemma plan. Eventuellt på tunnelbanan fram och tillbaka till seriefestivalen och till årsmöten som jag skulle. På årsmötena för den delen också. så lagom till mitten av mars var socksskaft och hälr färdig och helvettet bröt lös. Hela världen blev inställd. Jag var så inställd på att sockorna skulle stickas på kongressen så de fick ligga på vänt tills kongressen blir av.

Fram åkte alltså den eviga blå stickningen när den lokala stickklubben med tanter 80+ bestämde sig för att vi träffas utomhus på långt avstånd och sticka. Detta trors att en av tanterna kallat den för klimaterieblå och klimateriestickning när stickningen vait med nångång på den tiden vi fortfarande stickade innomhus. lycklgitvis var inte kärr… tanten med och de andra beundrade den fina blå mössan. granntanten kallade färgen royal blue. Jag hade funderingar på om jag skulle sticka en en gul krona i toppen på den så det blev en sverigemössa. Nu hade jag inget gult garn i en kvaliten hemma och åka och handla får man inte. Föresten vet jag inte var i Stockholm man handlar garn när mina tre garnhökare har stängt. På de trevliga tanterna inrådan stickade jag foderblad i en limegrön färg och kallade skapelsen en blåcklocksmössa.

Flera av damerna var genast spekulanter på mössan eller ville att jag skulle sticka en till dem. Jag har ju redan fått en förfrågan om jag inte kan sticka till en person. Naturligtvis vill personen ha i svart, som jag som sagt inte stickar i om det inte är till maken. Jag hade nog en svag tanke på att försöka sticka det önskade i svart och stick igenom mönstret där. Sen kollade jag mönstret. inte en chans i helvettet att jag stickar det där mönstret med långa hopp snyggt och ger bort till någonannan. Här ska stickas till mig själv!

Så väl medveten om att de kanske skulle komma frågor om de var till dem så tog jag med mig den nypåbörjade stickningen ut i parken. Det finns nämligen en tant där som kan sticka på riktigt som jag kan fråga. Nu var inte tanten där så jag kunde fråga men de andra frågade. Vilket gav upphov till replikskiftet. naturligtvis blev det ju fel. Fast både jag och maken räkna fattaes det mystiskt en maska men jag tror det är rätt nu.