Dyslektiker verkar komma i ett flertal smaker. Bland annat omedvetna, kränkta och ödmjuka. Den första typen fascinera mig. Folk som skriver långa ganska välformulerade texter som innehåller erbarmliga stavfel. Jag undrar varför de inte kollar upp hur ord stavas när de stavar som krattor. Jag gör det hela tiden när jag skriver de här texterna. Det röda strecket är min vän och fiende. Många av de ord jag använder på den här sidan finns inte med i datorns svenska ordlista och ger mig därför röda streck. Då får jag ta till särskrivningskollmetoden och komma håg att radera mellanslagen sen.
Jag läser en mycket tragisk blogg på en sida. Det är en avslutad blogg som ligger kvar på nätet så jag läser den mer som än bok än att jag följer en människa i ett pågående skeende i realtid. Jag ramlar in i historien mitt i och har inte lyckas hitta första inlägget så jag vet inte om hon börjar bloggen på eget initiativ eller på uppmaning av tidningen som driver sidan eller en intresseorganisation knuten till familjens problem. Hur som haver så har hon ingen som petar i hennes text åt henne, eller i alla fall ingen som är kompetent nog att polera bort alla språkliga missar. Detta gör att texterna ibland blir ofrivilligt lustiga. Det är en viss skillnad på gott och gått, likaså ända och enda. En mening som Det ända som håller oss på fötter nu är… får mig att dra på smilbanden trots det sorgliga innehållet.
Jag har inte för vana att följa diverse bloggerskor så jag vet inte hur språket är överlag. Jag vet inte heller om de som får betalt för att blogga på föräldrasajter får hjälp att peta i sina texter eller om de bara generellt är bättre skribenter och det är därför de anlitas. Innehållsmässigt kan jag inte se så stora skillnader. Igår köpte jag kläder, vi åt pizza, idag ska jag till stan, jag har målat naglarna, möblerat om rummet osv, gärna med lite produktplacering.
Jag försöker vara en ödmjuk dyslektiker men det är inte så lätt alla gånger när folk är hånfulla. Påpeka gärna folks stavfel men gör det på ett vänligt sätt. Det blir bättre så. Jag förstår så väl varför man blir en kränkt dyslektiker och vågar inte alls säga till nån som rasar ut och blir förargad fast jag så gärna skulle vilja peta bara lite i deras text. En bekant for ut på facebook när nån påpekade en särskrivning i ett inlägg. Mycket kränkt förklarade personen att man inte fick kritisera ity dyslexi låg bakom skrivfelet. Det tog dessutom ett antal inlägg innan jag insåg att hen verkligen var dyslektiker och inte bara notorisk särskrivare.
Jag hoppas att jag på Tygbittar undviker att falla i alltför många fallgropar. Att antalet särskrivningar håller sig till ett minimum. Att mellanslagen sitter där de ska i förhållande till skiljetecken. Att jag använder rätt ord i idiomatiska uttryck. Till och från får jag hjälp av maken och sonen att peta i texterna som extra koll. En och annan gång slinker det trots allt igenom fel. Efter som det här är inte är nån gravallvarlig livsstilsblog går det bra att dra på smilbandet när det står minkning istället för minskning och förhoppnings är det begripligt vad jag menar.