Tvättar särken till folkdräkten och mina vita byxor. Fläckarna på byxorna gick inte bort så de kör jag igen på högre temperatur och med förtvätt och hoppas på det bästa. Vita kläder är bra för de kan oftast få vita igen även om det ibland krävs brutala tvätt metoder med ganska starka kemikalier och höga temperaturer. Skulle fläckarna inte gå bort då heller kan man batikfärga plagget.
Batikfärgad folkdräktsskjorta är något originellt till svensk sjuttonhundratalsdräkt. Lyckligtvis är den än så länge fläckfri däremot hade den släppt på ett par ställen i sömmen så jag undrar om den hängde framme i sovrummet inte för att vädras/tvättas utan för att den skulle lagas. Nåja nu är den ren i alla fall. Återstår lagning men det får vänta tills den torkat.
Förutom de vita byxorna och dräktskjortan så kan det vara bra att gå över sommarkläderna och resten av dräktdelarna nu för att se om de är hela och rena. Jag är en såndär kvinna som man ser i skämt teckningar. Hon som står naken framför en överfylld garderob och klagar “Jag har inget att ta på mig”. Men just för att min garderob är just överfull och jag är väldigt medveten om det måste jag gå igenom den och kolla vad det finns innan jag köper något nytt. Problemet uppstår när vi är bjudna på bröllop. Som kvinna bör man ha klänning. Jag äger två mellanklänningar, vadlånga enkla eleganta att ha vid lite finare festtillfällen. De skulle passa perfekt att ha vid ett bröllop om det inte vore för färgen. Den ena är vit och den andra är svart. Inget man har på sig på ett bröllop. I somras köpte jag faktiskt två nya klänningar, en blå och en lila som nog passar som bröllopsgästklänning men det var efter bröllopssäsongen. Förra året blev det folkdräkt på de två bröllop vi var på.
Nu är det inte helt oproblematiskt att gå på bröllop i folkdräkt heller. Regeln är ju att man får inte var finare än bruden. En folkdräkt kan ju betraktas av andra som ganska prålig även om man bara har vardagstillbehören. Sticker ut gör man ju också om man är den enda som har dräkt på sig. På så sätt dra man också till sig uppmärksamhet fast man kanske inte vill. Det här är saker som gör att jag ibland drar mig för att dra på mig dräkten men som sagt ibland har man inget val. Att var ensam dräktbärare gör mig ingen ting så det är inte problemet men tycker ju att det borde finnas något mellan blåjeans och folkdräkt att ha på sig där i den sprängfyllda garderoben.
På det bröllop vi ska på i sommar har bruden sagt att jag får ha, men inte nödvändigtvis behöver ha, folkdräkt. Dessutom har hon sagt till i ganska god tid. För några år sin var vi bjudna på ett bröllop som vi visste om ganska långt i förväg. På min födelsedag i början av april var jag ute och shoppade kläder som skulle passa. Ja grävde ett ganska stort hål i min kassa men kände att det var kläder som passade mig och som inte skulle avvika i stil eller märke från vad jag gissade att övriga kvinnliga gäster skulle bära. En dryg månad senare kommer det påbud att alla som har folkdräkt ska ha folkdräkt på bröllopet. Jo, jag hade kunnat banga. Problemet är att de här människorna vet att jag har folkdräkt och att jag bär min dräkt mycket oftare vi familjesammankomster än de andra i den här församling som också har dräkter så det hade sett underlig ut om jag inte gjorde det nu. Jag tycker till exempel att skolavslutning är en bra tillfälle att vädra dräkten. Så det var bara att bita i det sura äpplet och inse att jag hade slängt iväg massor av tusenlappar i onödan. Det blev ännu surare än jag upptäckte att jag inte hittade skjortan. Den var bara borta. Eller rättare sagt båda skjortorna var borta. Dels den enkla i linne men även finskjortan i bomull med de breda spetsarna var bara borta. Puts väck försvunna. Det var ju bara en sak att göra. Köpa nytt linnetyg och sy en ny särk. Men eftersom jag burit min dräkt ganska mycket och vet vad dräpo, dräktpolisen, klagar på så tog jag mig friheten att sy särken i en annan bredare och bekvämare modell. Det är den som nu behöver lagas. Nu ska jag bara se till att alla andra delar finns och är hela.