Så var vi där igen. Jag läser hyfs och stil-spalten och jag vet inte på vilken sida jag ska skriva. Man kan kanske se kläder som strukturerade tygbitar. Rubriken är stulen ur en kommentar från en man som fått spel på alla kommentarer om att “alla män äger väl åtminstånde en mörk kostym”. Grundfrågan handlar om vad man gör när man har fått en inbjudan där man ombeds att komma i kläder av en viss färg.
För den som inte är bekant med fenomenet så är hyfs och stil en frågespalt på Dagens Nyheter websida. Frågeställare får skicka in sina undringar per e-post och kan få dem besvarade. De frågor som hamnar på websidan kan sen kommenteras av övriga läsare som tycker sig ha något att tillägga i ämnet. Den som svara på frågorna är Magdalena Ribbing en dam i övre medelåldern och ur övre samhällsskiktet. En slags extramamma dit vi med trygghet kan vända oss med frågor om var på bordet vi dukar med kräftgaffeln eller vilken klänning som passar på ett cocktailparty. Tidigare hette den något med ordet etikett i men har nu bytt till Fråga om hyfs och stil. Namnen antyder lite om vilken typ av frågor som avhandlas men ämnet är bredare än man först tror.
Frågan den här gången är. Jag har fått en bröllopsinbjudan med instruktionen ”klä dig i något fint, men endast i färgerna svart, vitt eller ljusbeige.” Jag och tycker det känns helkrångligt och trist, vad ska jag göra?
Svaret från expert är inte oväntat. Finn dig i vad som påbjuds eller låt bli att gå. Naturligtvis är det lite mer utbroderat. Det filosoferas över hur man får en sådan idé och varför man skriver en sådan inbjudan. Det framgår också att frågeställaren förmodligen är en man. Vilket förmodligen gör den önskade gästklädseln än knepigare. Så långt inga konstigheter men sen tar läsarna och deras kommentarer över. Det är då det roliga börjar.
De flesta tycker att eftersom det är en man som frågar så är det inget problem eftersom alla män har en mörk kostym i garderoben. En skrivare går så långt att hon hävdar att alla män har en mörk kostym och alla kvinnor har en liten svart. Det är två problem det resonemanget. För det första är det inte alls säkert att en man äger en kostym överhuvudtaget. Vilket är fallet men mannen som jag lånat rubriken ifrån och som insett alla har inte samma saker i sina garderober som man själv eller ens partner har. För det andra så betyder mörk kostym inte nödvändigtvis svart kostym. I själva verket är det så att mörk kostym tydligen betyder mörk blå eller mörk grå kostym, så mörk att den ser nästan svart ut men inte är det. Svart kostym är reserverad för begravning. Det går enligt ovanstående nämnda expert dock bra att ha sin mörka (blå eller grå) kostym vid begravning. När detta tilltag började och hur länge det tänker fortgå vet jag inte men det verkar vara på tillbakagång. Jag som trodde herrklädsel var enklare. Man drog på sig sin kostym och var finklädd till skillnad från oss damer som måste ha ny kreation vid varje tillfälle.
Andra kommentatorer hänger upp sig på det rätta eller fela i att kräva att gästerna ikläder sig av inbjudarna bestämda färger eller utstyrslar. Vissa är för och ser till och med samhällsekonomiska fördelar. Magdalena tycks ha ett horn i sidan till bröllopskonsulter. Hon misstänker bl.a. att det är dessa som kommer med alla märkliga förslag om gästernas klädsel och färger. Hon har säkert rätt i detta. Å andra sidan behöver vi alla jobb som kan skapas i dessa tider och med alla ”bridezillas” och ”wedzillas” som finns är detta en expanderande arbetsmarknad för dessa konsulter liksom för bröllopsmagasin, bröllopsfotografer m.fl. Andra är mer skeptiska eller möjligen orolig. Men vad är det för larv? Det blir lite som att gästerna ska utgöra dekoration på ens fest, herregud, hoppas man inte kommer dit i en frisyr som inte passar med tapeten eller vad det nu är. Någon annan tycker att man ska det se det som en maskerad och dra på sig det önskade och se glad ut och gå dit.
Så vad tycker jag. Det kan väl vara lite olyckligt att blanda ihop just temafest och bröllop. Ett bröllop är inte vilken fest som helst. Det är inte så enkelt som att det är bara att tacka nej. Om man är tillräckligt närstående förvänts man närvara. Kyrkbröllop eller inte. Klädkod eller inte. Det är inte säkert att ens släktingar har samma vurm för motorcykelåkning eller medeltiden som man själv har. Det kan vara jättefint med de exempel som tas upp, att alla ska ha något lila på sig eller ett medeltidsbröllop men det kan också bli en aningen maskeradartat för vissa gäster. En känsla av att vara mer utklädd än uppklädd. Trots mitt stora intresse för historiska kläder har jag svårt för dessa klädpoliser som tycker att korrekta tyger och därmed de enda tillåtna tygerna i historiska kläder, är de som är rekonstruerade efter någon lite tygtrasa man hittat på någon vind. Dessa tygfynd är påfallande ofta kuddar och madrassvar, ibland foder i något illa åtgånget plagg som används som väggisolering. Iklädd allmogekläder komponerade av dessa rekonstruktioner känner jag mig i bästa fall som en pinnsoffa men för det mesta som ett välanvänt noga omskött och vällagat madrassbolster.
Att som en del föreslår att man kan vara med på vigseln i kyrkan för där är alla välkomna och sen skippa festen gör sig inte heller alltid. Det förutsätter att vigseln verkligen är i kyrkan
Är jag bättre själv? Absolut inte. Jag tvingade folk att ha vissa kläder på vårat bröllop. Allt mellan det vore trevligt om du hade folkdräkten och du ska ha den här västen. För de flesta var dock klädseln fri och våra vänner som normalt jobbar i kostym och tycker det är arbetskläder kunde komma i något de tyckte var mer festbetonat. Vad färgtema beträffande så gjorde vi oss skyldiga till det också. I de snören som folk har om halsen eller fastknutna i sina kläder hänger det fint färgkodade namnbrickor. Observera att man dock inte var tvungen att ha den om man inte ville.
Här är en länk till Festfärgkrav? som var inspirationen till det här kåseriet.