eller möjligen övning i tålamod.
Grannfrun fick en härva garn av mig i födelsedagspresent. Det är egentligen sockgarn men hon tyckte det är så fint så hon vill sticka något som syns. När jag kom ut till stickmyset i onsdags hade hon lagt upp till en smal sjal med hålmönster.
Sen gör vi som vi brukar på stickcafé, stickar och pratar strunt. Helt plötsligt har hennes stickningen vridit sig och hon har två maskor för lite. Efter mer eller mindre bestämda formningsförsök ser stickningen fortfarande lika snurrig ut i kanten. Jag föreslår att hon repar upp då hon inte kommit så långt och förmodligen kommer att reta sig på det om hon fortsätter. Till de andras förskräckelse som inte hängt med så sliter hon ur stickorna och repar upp. Och lägger sen upp på nytt men säger samtidigt att hon kanske ska sticka nåt annat i alla fall.
Dan därpå träffas vi i parken utan stickning. Jag frågar hur det har gått och svaret är nja. Hon har börjat på en ny sjal men är tveksam. Vi bestämmer att vi ska träffas nästa onsdag och fundera.
Eftersom jag har mätt grannfruns stickorna och har garn av samma tjocklek hemma och ett spetsmönster som jag måste lära mig skrider jag till verket med rundsticka och ett litet nystan.
Det går jättebra i tre rapporter. Jag tänkte dra in en livlina men var lite kaxig och tyckte att nu kan jag ju det här. Det skulle jag inte tänkt, för då tappade jag naturligtvis en maska och har ingen aning om hur jag fixar till det. Så nu var det min tur att repa upp allt och börja på nytt.
Nästa försök drar jag i livlinor efter varje rapport. Det är knappast någon caféstickning som det går att prata till. Om man inte råkar vilja höra min monlog rät maska rät maska en öhpt avig maska avig maska … Dessutom försvinner själva mönstret i det brokiga garnet fast mitt “förbaskade lupiner” inte alls är lika brokigt som baracudan boris.
Efter drygt tre stickade rapporter börjar garnet i mitt lilla nystan ta slut. Jag glömde som vanligt att väga det innan jag började men kom ihåg det när jag repade upp. 9 gram nystan ger 9 cm stickning. Det stora lila nystant väger 87 gram men sen måster jag räkna bort en det som jag ska sticka fingrar av till fingrvantar. Det kommer att bli en ganska kort halsduk med andra ord. Om jag inte repar upp allt igen och bara stickar två istället för tre mönsteromgångar. ett annat alternativ är att sticka in ränder av andra färger. Men först måste jag dra i en livlina och sticka det sista varvet med det lila.
Vilket inte visade sig vara så lätt när allt kom omkring. Jag kan ju säga att livlinan var väldigt trevlig att ha. Det tar en stund att komma in i stickingen när man lagt ifrån sig den och gjort andra saker. Jag är nog beredd att hålla med grannfrun om att det kanske är bara rätstickning och låta garnet komma fram i sitt eget mönster som gäller.Jag slog också ur hågen att tipsa min nyopererade kamrat om att lär sig sticka nu när hen inte är så rörligt. Just nu känner jag för en rask promenad för att rensa hjärnan från maskräknade och få utlopp för min frustration.