Den andra av pojkarna nöp helt utan att jag frågade honom i ett nystan och beställde sockor i det. Jag får väl skylla mig själv för att det råkade ligga i påsen.
Jag har dragit mig i det längsta att börja men sen uppstod det som sagt ett behov av mötes- och tåg-stickning. Jag har ju levt med det där garnet som sockstickning till mig ett helt år så jag är ganska led på just det där garnet och vill helst sticka i ett annat garn men bestäning är beställning och jag kan inte bara sticka i till den ena ätteläggen.
Eftersom jag vet med mig att jag stickar långsamt så la jag upp med lite växamåna. Jag har sticka med 48 maskor i skaftet till honom sen var ett år så det är kanske dax att gå upp i maskantal? 56 maskor är visserligen vad grannfrun lägger upp till sig själv men pojkarna växer med en väldigt fart.
Åtta maskor mer på ett varv är inte så mycket när jag stickar runt runt men sen kommer jag till hälen. Då är det plötsligt åtta maskor mer som ska ökas och åtta varv till som ska stickas innan det ska vändas för hälar. Den här gångern gör jag det dessutom hemma i lugn och ro istället för i en halvmörk föreläsningssal. Det tar en evig tid och jag ser ju dessutom vad jag gör så jag är lite emr kritiskt.
Det blir inte bättre av att jag är kritskt mot storleken och hur det blir. Kommer jag att ha två par sockor i samma gröna garn som är för små för mig och förstora till barnet.