Tygbittar.krats.se

Ända sen jag upptäckte att armen håller för stickning igen har jag haft som mål att sticka mig en ny norsk mössa. Jag har i det längsta hoppats att mitt gamla mönster ska flyta upp. Mössa blev jag tyvärr av med för länge sen då en kompis lånade den för att hennes mamma skulle sticka av den åt henne. Jag tröstar mig med att om jag hade haft den kvar hade jag i alla fall inte kunnat använda den då den var stickad i 100% ull. Mössor som jag har kvar från den tiden eller mössor stickad i garn som jag har kvar från den tiden med betydligt mindre ullinnehåll upplever jag som stickiga. Bara att skriva den här texten gör att det kliar i skallen.

Förutsättningarna var alltså ett försvunnet mönster och inte sticka i ullgarn. Det jag visste var att det skulle var stickor 3 för rundstickan jag använde hade överlevt 5 flyttar och 15 års stickuppehåll.

Det är inte ultimata förutsättningar kan jag meddela. Just nu är det väldigt inne med naturmaterial så även det garn med 75% ull 25% akryl som jag sticka barnbarnen, makens och mina sockor i ses med avsky på att vissa purister. Det är alltså ett jätteskön garn att sticka i men jag kan inte ha det färdigstickade direkt på kroppen. Att överhuvudtaget hitta en garnaffär som sålde akrylgarn var inte det lättaste. Sen var det där med att hitta ett mönster.

Så småningom hittade jag Svarta fårets Baby som i skulle vara utbytbart med deras Tilda som jag stickat tre barnmössor i. Nu var barnen som jag stickade mössor åt väldigt små så att mössorna blev förstora var kanske inte så konstigt. Efter fem mössor så satt jag därför stickor i utbytesgarnet för att sticka min mössa efter det mönster jag stickat barnmössorna i. Jag hade sommaren innan under semestern hittat en garnaffär av den gamla stammen och letat genom deras gamla mönster i jakt på mönstret. Naturligtvis hittade jag inte rätt mönster men jag hittade i alla fall stjärnor som liknade de jag ville sticka på ett mönster. Ett mönster på ett pannband. Hej åttitalet här kommer jag.

Ganska snart insåg först min kompis och sen jag att det här var inte garn som var utbytbara mot varandra. Det var ju tur att jag började på mitt försök där jag gjorde och att min kompis råkade vara där. Hon är precis som jag en van stickare och tyckte redan när jag la upp och började sticka att det såg smått ut. Jag skyllde på att det var ett krävt garn och stickan jag stickade på var avsedd för det mycket halare tildagarnet. Ja, jag satt och stickade på en kongress och jag gjorde en kompromiss med karbontoppar. Förhoppningsvis tystare än stål och förhoppningsvis hållbarare än trä som är det rekommenderade under föreläsningar. På kompisen inrådan la jag därför upp fler maskor och inte färre som jag tyckte jag skulle.

Min idé var att om det blev lyckat så skulle det bli min mössa, om det var sisådär så skulle det bli ett pannband. Jag har nu ett grönt och grönt pannband i svarta fårets baby och en massa nystan svarta fåret baby. Ett grönt pannband som dessutom inte sitter speciellt bra. Jag var tillbaka på nästan noll igen. Vad jag lärt mig är att jag trots allt kommer ihåg hur man flerfärgsstickar och mitt minne om att jag stickar lösare när stickar med fler färger stämmer. Normalt är det tydligen så att att folk stickar hårdare när de flerfärgsstickar men jag som normalt är en hårdstickare överkompenserar tydligen. Min förhoppning om att kunna använda mönstret jag hade och slippa räkna om föll däremot.

Det finns ytterligare en faktor med i spelet. Akrylgran ger inte samma lyster som ett ullgarn. Jag har inte som en del personer problem med att lägga ner så mycket arbete på ett som de ser det uselt garn. Det finns liksom ingen anledning att lägga ner så mycket arbete på en mössa som jag inte kan ha på mig bara för att folk inte tycker om akylgarn. Min mössa, mitt arbete, mitt garnval. Men om jag inte tycker att det ger rätt lyster så är det mitt problem.

Min jakt på rätt mönster och rätt garn gick vidare. Under tiden hann jag tappa bort min mössa som jag stickat i vänta på att jag skulle hitta rätt. Jag fick också föraningar om att armen eller rättare sagt axlarna kommer inte att håll i evighet. Jag såg ett garn i ögonvrån som jag trodde skulle passa men eftersom jag går i idé mellan november och mars fanns varken garn eller garnaffär kvar när jag vaknade till liv. Jag vet fortfarande inte vad det var för garn jag såg om det var det jag tillslut valde eller om det var ett helt annat. Strax innan jul hade jag så pass ont i armen när jag stickade längre stunder att jag insåg att om det ska bli nån mössa så måste det bli nu. En dam på stickmyset satt och stickade en barnklänning i ett julrött garn som kändes jättemysigt. Jag blev förvånad när hon sa att det var 100% ull. Nu blev det i slutänden inte det garnet i alla fall eftersom jag tror att det hade gett en för tung mössa men i samma hylla några fack längre bort låg garnet.

Med Maddes goda råd och hopp om hjälp i fortsättning av Madde och andra stickglada så satte jag alltså igång det som ska bli mössan. Än så länge har jag stickat hälften av innerdelen och provstickat mönster på vad som kanske blir en vante.