Finsymaskinen har varit på semester en vecka. Jag har inte packat upp den igen än och se om den fortfarande vill leka med mig. Ibland kan symaskinen var lite gruffig när jag inte använt den på ett tag, eller när någon annan klappat på den. Den är som ett småbarn eller husdjur man lämnat i någon annans vård ett tag. De måste liksom visa sitt missnöje fast på ett kärleksfullt sätt.
Tillbaka med symaskinen kommer en liten stuvbit att det tyg lånaren använde till sitt projekt. Jag ser det som en vänlig gest. Kanske som lite hyra för symaskinen. Eventuellt kan jag kanske sy något som passar ihop med det som personen sydde.
Kanske blev det tyg över för att de inte hann sy allt de skulle för de gjorde andra saker också. Ja, har ju hört via telefon och chatt hur de har städat och donat. Sitta still verkar inte vara en egenskap någon av de andra besitter. Så att det med symaskinen och tygbiten även kommer en kasse som enligt uppgift innehåller mina handdukar är inget konstigt alls. Om man bortser från den märkligheten att halva vårt bohag och linneförråd bor i deras lägenhet och källarförråd och halva deras bohag hos oss. Men det är helt annan och mycket längre historia.
Det pågår alltså en kontinuerlig sortering av saker som ska tillbaka till rätt hem. Att jag fick tillbaka mitt gammal babysängsöverlakan var inte konstigt alls. Det var ju en nödlösning som underlakan i spjälsängen. Det problemet skulle ju vara löst i och med utlån av symaskin för att fixa underlakanspåsar. Det var inte heller förvånande att vi fick tillbaka den fina turkosa handduken som gjorde sig så fint i vårt förra badrum. Den skär sig ganska bra i deras nuvarande gröna. Mer förvånande att få tillbaka var den lilla fina tvättlapp som gett barnen i julklapp för knappt två månader sen. Lika förvånade var att få tillbaka de örngott jag sytt till barnen. Varför dög de inte? Speciellt som de som symaskinslånaren sytt i helgen låg prydligt instoppade linneskåpet. Men jag tänkte att det kanske var fel formfaktor på dem. Sen kom de riktiga överraskningarna. Jättefina ganska nya kökshanddukar som aldrig varit mina. Ett lyxigt örngott, förvisso trasigt i ena sömmen men inget som inte en symaskin skulle kunna fixa. Till slut en mycket vacker grå duk som inte heller var min.
Så vad gör jag nu? Ser glad ut och behåller “mina” handdukar och “min” duk? För det var ju mina saker, det sa de ju.
PS. Sovsäcken som saknades i förra inlägget har nu blivit återlämnad. Nu återstår bara att våga tvätta härket.