Det är inte så lätt alla gånger det där med att sy.
Jag bestämmer mig för att sätta saxen i ett tyg som legat på vänt ett tag. Sen bestämmer jag mig för att det är bättre med skärmatta och rullkniv istället när jag ska ha en rektangel. Jag bär ut skärmatta i köket. Jag går tillbaka hämtar rullkniv och bär ut i köket. Visst ja, linjal måste man också ha. Går och hämtar linjal. Då var det bara att sätta igång. Oj, hoppsan. Går och hämtar tygbiten.
Så travar jag mellan köksbord och strykbräda och fixar och donar. Klipper, skär och stryker tills det äntligen är dax att sy. Upp med sy maskin på köksbordet. Trä maskin och ingen trampa! Den borde ligga under köksbordet. Det är där jag förvarar den. Det är kanske ett dumt ställe men det är där den brukar vara, men inte idag. Nu har jag haft två köksglada tjejer som lekt i mitt kök de senaste dagarna men de brukar vara så väldresserade att de frågar var saker ska vara eller talar om var de lägger saker. Jag krattar lite under kökssoffan i hopp om att den kanske gömt sig men ingen trampa dyker upp. gräver däremot fram en hel flyttkartong med en tjusig servis som någon skulle ha… undrar vem det var…
Som paus i trampletandet ger jag mig på att försöka fodra ett tyg med ett lite styvare mellanlägg. Det är nog jättebra om man använder det som de hade tänkt, fast jag vet inte hur de tänkte för det blir liksom uppochner för mig. Jag vill lägga min stora tygbit på strykbrädan och sen det mindre mellanlägget ovanpå och sen stryka fast. nu är mellanlägget fiffigt dubbelhäftande så man måste ha ett bakplåtspapper eller något annat mellan för att det inte ska fastna på fel ställe men det gör det ju när jag lägger det i den ordningen. Alltså har jag nu ett bakplåtspapper fint faststrykt på ett ganska tjockt mellanlägg. Gör om jag rätt. nålar bakplåtspappret med stryktåliga nålar i strykbrädan, lägger mellanlägget ovanpå och ser till att det inte hamnar utanför pappret och lägger sen den stora tygbiten på vilken jag vill ha mellanägget fastsatt ungefär i mitten, gärna trådrakt. nu fastnar mellanlägget i tygbiten i alla fall men så rakt blir det inte. Tur att det är ett enfärgat tyg.
Efter detta strykäventyr vidtar tampletandet igen. Trampletandet verkar helt plötsligt mycket enkelt i jämförelse. Jag ringer Rasmus och undrar om han sett trampan men det har han inte. Inte sen jag hade den sist i alla fall. Jag går till datorn för att beklaga min nöd men Tygbittar är försvunnen den också.
Jag ringer mammaN och frågar om hon sett min trampa men det har hon inte gjort. Jag berättar om gårdagen borra-i-väggar och beklagar mig över damm och dammsugare. Trots att hon inte sett min trampa hjälpter det att ringa och prata för plötsligt ligger den i högen av saker under köksbordet, precis på den plats jag tycker att den borde befinna sig. (De andra sakerna borde inte befinna sig där.)
Äntligen kan jag börja sy. sen gäller det att hålla tungan rätt i munnen och sy på saker åt rätt håll också. Jag snurrar ihop mig och tror att jag gör fel fast jag gör rätt. Sen måste jag ju fjanta mig lite också med färgmatchning på insidan fickan inuti fickan, men det är jag det.
Så småningom löser Rasmus problemet med att Tygbittar inte vill prata med omvärlden och jag kan skriva det här. Nu har jag hittat kameran också och kan dokumentera mina projekt.