Eller. Konsten att känna igen en strängfästesplugg.

Läser DNs hyfs och stil-spalt med någon som förfasar sig över andras röra. Alla ger rådet att erbjud dig att hjälpa till att städa eller skicka en städafirma.

Tacka allihop, men NEJ tack! Vet ni hur mycket man måste städa efter att få hjälp av någon att städa? Vet ni hur många delar till förut fungerade saker som som försvinner som skräp när man får “städhjälp”? Det värsta är att jag dessutom förväntas vara tacksam över detta.

Efter att ha få stopp på detta okritiska slängandet packades snällt allt ner i flyttkartonger för Katarina att gå igenom senare. Jag har alltså bland annat större delen vardagsrummet fyllt i flyttkartonger med detta “gå igenom senare” Min gissning är att det till 90% faktiskt är skräp men att det resterande 10% bör sorteras ut. Dessa 10% kan bestå bland annat av små men viktiga detaljer till saker som står på andra ställen. Andra saker kan var dyrbara prydnadsföremål som jag kanske inte vill ha kvar men det vore bra om jag och inte någon lycklig grovsopfyndare sålde dem till närmaste antik affär och tjänade en hacka.

Det är lite konstigt att anfrätta kuddar, fula och uppenbart försmå vuxenkläder är något dessa “städhjälpare” tycker man ska spara på. Babykläder från killar som jag vill ha kvar som minnen däremot att bara att skänka enligt dessa hjälpsamma personer.

Mycket kuddar och så vidare användes också till att skydda saker. Tyvärr innehåller dessa textiler massor av de allergiframkallande ämnena som gör att jag måste ha munskydd när jag nu försöker sortera upp saker och ting. Det första jag nu måste göra är att slänga både anfrätta och ibland fina textiler för att i ett fåtal fall försöka rädda det som jag vill ha kvar.

Det var i ett sådant räddningförsök av en blå filt som jag kom att lyfta på en blå kudde och hittade lådorna till hyllan i syrummet. Både Rasmus och jag har varit övertygande om att de fanns i vardagsrummet. Båda två har också flera gånger letat igenom alla kartonger i vardagsrummet. Det var i alla fall vad vi trodde.

Nu var det bara det att lådorna fortfarande var fyllda av pappas och mammas bra och ha saker. Katarina vet att hon inte ska slänga små plast, metall eller träbitar innan hon vet var de hör och att det är skräp på riktigt. Hur många gånger har jag suttit och hållit i saker som jag vet hör till någonting men inte kommer håg vad detta någonting är. Det här var alltså bra att ha the next generation.

Extrablad till rundsnurrande rakapparat. Skräp, jag vet att vi kastat rakapparaterna. Träbit som tillhör trasig pinnstol. Kvar, fråga Magnus om det går att laga. Plastbitar som troligen tillhör vattenslang. Skräp. Gammalt smink. Skräp, får man kasta det i soporna eller är det kemikaliesopor och riskavfall? Underliga plastbitar. Lägges i en fundera-på-hög. Skruvar och muttrar. Ner i verktygslådan. Liten pryl av metall som betår i av en böj metallbit ihoplödd med en nål. Den är så liten så den får vara kvar som ett minne av min påhittige pappa fast den nog är ett skräp. Jag kommer på vad det är med en gång. Rensnål för vindrutetorkarvätska. Metallring med fin filtsammet på insidan. Kvar, tillhör troligen något som har med något musikinstrument.

Det är den sista saken som gör att jag knäcker vad den konstiga konformade träpluggen med skruvspår på är för något. Det finns spår av trälim på den spestiga änden så jag tror först att det är ett handtag till en låda men sen kommer jag på att det är gitarren. Fästskruven till strängen vid stallet är min gissning. När jag kollar upp idag så saknar mycket riktigt min gitarr en sådan. De som sitter där ser inte ut som den som jag hittade. Troligen har pappa tillverkat den här som ersättning när han höll på och laga min gitarr.

Om du kan känna igen ovanstående saker, samt skilja på till exempel hängare till trasig plastgalje (slängas) och resevhängare till hallgalje (kvar), kanske men bara kanske kan du få hjälpa mig att städa.