… det gör mig ganska glad idag.
Mina föräldrars hus är äntligen sålt. Eftersom Martin inte är arton än har han en förmyndare som “bevakar hans intressen” men för att allt ska gå riktigt till finns även någon slags överförmyndarmyndighet som utser en jurist som hjälper till. Vi har en glad och käck advokat som alltid är på semester eller i alla fall borta. Denna advokat i skön förening med en något virrig mäklare har alltså sålt huset, skrivit under köpekontrakt och godkänt villkoret tillträde 15 december. Visningen var sista november. Vi fick reda på det här i tisdags. Via brev. Telefon är tydligen ett okänt begrepp i jurister värld.
Vår uppgift är nu att på drygt en vecka, vi fick ett mycket tveksamt uppskov till den 21, på oss att röja ut. När vi pratade med advokaten och mäklaren innan trodde de att det skulle ta tid att sälja huset och att inflyttning nog inte skulle ske förrän efter tre månader.
Mina föräldrar ägde inget piano som sagt men allt möjligt och omöjligt annat. Båda var födda på 20-talet och hade upplevt kriget som barn. Till detta kan läggs att min pappa var en uppfinnartyp som sparade på massa bra att ha till annat saker.
Advokaten och min farbrors idé om att magasiner först och sortera sen tror jag inte på. Jag tror att 90 procent är skräp som kan slängas. Det skulle ta mig åratal att sortera det andra människor packade saker i ett tvåhundrkubikmeter stort föråd. Dessutom skulle dessa människor slänga det som verkligen är saker som ska vara kvar, tillexempel konstigt formade trä och mässingbitar som är delar eller resdelar till möbler.
När det här har lugnat ner sig välkomnar vi alla vår vänner att komma hem till oss på musikafton. Det går bra att klinka på ett klaviaturinstrumen om man har den böjelsen. vi äger två av den mer flyttbara elsorten.